Ibland så saknar jag honom så det verkligen värker i bröstet. Jag saknar att rida honom och känslan av att klara allt. För på den där ponnyn kände jag mig verkligen modig, det spelade ingen roll om det var högt eller lågt. Om vi kom nära eller långt ifrån eller om vi kom i korsgalopp. Han hoppade alltid ändå. Jag var aldrig, aldrig rädd för att hoppa stort, i själva verket tyckte jag bara att det var kul. Speciellt när det verkligen sög i magen när han hoppade av alldeles förlångt i från och alldels för högt över.

Höjderna var aldrig något problem, det spelad ingen roll om hela banan var maxad, han bara klev över. Visst är han lite feg ibland och har sitt alldeles egna lilla vis att visa upp sig på. På tävling var han alltid tvungen att hitta någonting att vara rädd för. Alltid en speciell långsida som var extra läskig.

Men han ställde ändå alltid upp för mig, på alla tokigheter vi tog oss till. Han gjorde alltid allt han kunde och lite till dessutom. Jag saknar dig in vän, i mitt hjärta är du alltid min♥