Okej allesammans, jag hade tänkt att skriva ett litet inlägg om skadan Silver hade för cirka en månad sen, jag fick lite kommentarer om det för ett tag sedan och nu hade jag tänkt förklara hela saken i ett inlägg.

 

Det var absolut ingen stor grej. Han halkade och vrickade sig i höger fram, inget jätteallvarligt men han skulle behöva vila i några veckor. Detta upptäcktes under en dresyrträning med min minst sagt kunniga och erfarna dressyrtränare. Silver kändes inte riktigt som vanligt när jag travade fram så jag valde att skritta tills min tränare kom. Hon konstaterade snabbt att han markerade. Vi fick order om vila, skritt cirka 30 minuter varje dag och vistelse i plan hage - helst ensam. Silver har svårt att gå själv så han fick en lugn kompis som sällskap.

   Vi skrittade med honom varje dag, först 30 minuter, sen 40 och så fortsatte det. Alltid på platt och hårt underlag.l En till två gånger i veckan travade vi honom för att se om hältan satt kvar. Heal tiden fanns mina tränare md mig.

  Han blev bättre, men i och med att han blev bättre blev han också piggare, och mer uttråkad. Alla råd och order om skritt på rakt spår struntade han såklart blankt i ute i hagen. Jag vågade knappt ropa på honom ute i hagen av rädsla för att han skulle snubbla och skada sig ännu värre.

    Men så till sist, den 9 november( min födelsedag) kom en equiterapeut - som även är min tränare, på så sätt känner hon Silver väl - ut til loss. Hon böjde benen, klämde och kände och longerade honom. Han var helt ren. Jag vågade inte säga, ännu mindre tänka att ha var frisk, vi hade fortfarande en lång tid av rehabilitering framför oss.

 

Återigen fick vi klara direktiv. Jag skrittade några dagar till innan jag fick börja trava lite smått. Bara rakt fram. Jag började träna dressyr igen, för att få hjälp och för att få vet exakt hur jag skule rida honom i balans så benet inte skulle ta stryk. Jag skrittade och travade  i mer än två veckor innan jag fick ta min första galopp. Sedan har det bara rullat på, för två veckor tog jag mitt första språng på cirka 40 centimeter.

 

Jag vet inte om det är okej att säga så men jag tror att det fins något bra i skadan. Jag har verkigen fått lägga ner mycket tid på dressyren under dessa veckor , något som jag verkligen kommer fortsätta med. Dessutom har jag blivit ännu nogrannare i min visitering av hästen. Jag är nästan lite nojig så fort jag upptäcker en förändring, men det är viktigt, förändringar kan vara ett tecken på att något inte står rätt till. et viktigt att lära känna sin, hur den ser ut och hur den rör sig så man direkt uppfattar när något är galet.

Dessutom har jag verkligen fått finslipa min ridning, något som jag är väldigt tacksam över.

 

Så varför åkte vi aldrig till vetrinären?

Den frågan har nog många ställt sig så jag ska försöka ge er ett utförligt svar. Det är absolut inte så att jag inte tycker om vetrinären, tvärt om. Jag tycker de är jätteduktiga och jag är glad at tde finns där för oss oc hvåra hästar. Men vi tänkte egentligen varför skulle vi åka dit?  Vi visste att Silver var halt, vi visste var och vi visste varför. Hade vi åkt dit hade vi säkert fått lite butta, ordinerats vila i tre veckor för at tsedan komma tillbaka på återbesök. Istället tog vi hjälp av en equiterapeut.

 

Jag hoppas ni har fått klarhet i vad som har hänt, jag har valt att lägga detaljer utanför bloggen fram tills nu eftersom jag hade det väldigt jobbigt den tiden. Det enda jag vile var att få ha en glad och frisk häst.

  Varför jag skrev detta var pågrund av vissa kommentarer, där det lät som om jag var en idiot som inte åkte till vetrinären med min ponny. Men jag kan upplysa er om en sak, bara för att inga detaljer skrevs ut betydde inte det att jag satt på min skadade ponny och lekte indian ute på landsbygden. Mina underbars tränare var med mig hela tiden. Så här med kan jag intyga att jag inte var ute och red hola bandola ute i skogen ;)

 

Detta inlägg bara ploppade upp i huvudet så var tvugen att få ut det på bloggen. peace