Är så trött på bloggen, på att den är ful och totalt ointressant, är trött på att den är så ointressant så ingen läser, är så trött på att är vi väl försöker bättra oss så får vi ingen respons. Jag hatar den kort sagt -_-

Funderar ärligt på att ta en bloggpaus från bloggen och satsa mer på min novellblogg

Även om vi har en tråkig blogg så fort vi frågar vad ni vill läsa om - 0 kommentarer. Ni kanske inte vill läsa något alls? Det är skittrråkigt att blogga utan respons, det är skittråkigt att skriva åsiktsinlägg utan en ända liten klapp på axeln som ett "detta var bra"

 

Usch, kännert mig som en tjurig femåring, tänker nog stanna i det stadiet ett tag till -_-

Jag tror på att man ska vara bästa vän med sin häst. Men att vara bästa vän med sin häst är inte samma sak som att överösa den med godis och finna sig i allt den gör. För du finner dig ju inte i allt din bästa vän gör,eller?

Jag tror på konsekvent tänkande, var konsekvent i ditt hanterande. Får inte hästen äta ur den där höpåsen?, men säg åt den då.

 

Djuren vi handskas med är allt från 200 kg till närmare ett ton. de kan trampa ner oss på fläcken om de skulle känna för det, det är därför respekt är nyckelord. Hästen ska respepektera dig, men inte vara rädd för dig. Om du nu är konsekvent i ditt hanterande och sätter gränser kommer ni få ett förhållande som bygger på vänskap istället för att du ska vara någon slags godismaskin.

 

Godismaskin eller respekterad ledare, just nu är jag nog mer Silvers godismaskin men jag håller på att bygga upp hans respekt för mig, respekt uppstår inte på ett kick, det är en process.

 

Hållbarhet är att hantera och rida din häst på ett långsiktigt sätt. Att tänka på att varje sak du gör med din häst spelar roll i framtiden. Det kanske låter hårt men sanningen är sådan " Varje språng är en ny spik i hästens likkista" Sagt av en B-tränare inom fälttävlan. Ämnet hållbarhet är ett hett ämne inom ridsporten, vi avlar för att våra hästar ska kunna hoppa högre och gå bättre, desvärre tar hållbarheten stryk då. Då axlar vi ryttare ett större ansvar för att våra hästar ska hålla och leva ett bra liv. Här är några tips på vägen mot hållbarhet.

 

*Skritta, skritta , skritta. Något du aldrig kan göra för mycket. Jag skrittar Silver 20 minuter varje dag. Verkligen varje dag. Detta är för att hans muskler ska bli varma och uppmjukade. Du bör skritta minst 10 minuter varje dag, men det är allra minst. Hellre 15 - 20 minuter. Vissa hästar behöver skrittas minst 20 minuter, vissa mer.

 

* Balans, balans , balans. Börja titta på dig själv. Sitter jag i balans, sitter jag rakt över hästen med lika mycket vikt på båda sittbenen? Sitter ryttaren i balans är det mycket lättare för hästen att gå i balans.

Går din häst i balans, rak där den ska vara rak? Har den balansen jämt fördelad mellan framdel och bakdel? Så att den inte går i till exempel "nedförsbacke".

 

* Planera, prioritera. Har du redan hoppat en gång den här veckan kan du välja att bara rida bommar istället. Planera och prioritera vilka tävlingar du ska åka på. Välj bort tävlingar som ligger tajt och åk inte på tävlingar "bara för att" Välj istället de du verkligen vill åka på, gärna med bra underlag.

 

Ursäkta för Sveriges rörigaste inlägg, jag fick skriva om allting lite hastigt och lustigt, Jag hoppas ni förstår var jag ville komma i alla fall!

 

Skrev ett långt inlägg om tema hållbarhet, tryckte publicera så bara försvann det. Usch mn blogglust försvann -_-

Okej allesammans, jag hade tänkt att skriva ett litet inlägg om skadan Silver hade för cirka en månad sen, jag fick lite kommentarer om det för ett tag sedan och nu hade jag tänkt förklara hela saken i ett inlägg.

 

Det var absolut ingen stor grej. Han halkade och vrickade sig i höger fram, inget jätteallvarligt men han skulle behöva vila i några veckor. Detta upptäcktes under en dresyrträning med min minst sagt kunniga och erfarna dressyrtränare. Silver kändes inte riktigt som vanligt när jag travade fram så jag valde att skritta tills min tränare kom. Hon konstaterade snabbt att han markerade. Vi fick order om vila, skritt cirka 30 minuter varje dag och vistelse i plan hage - helst ensam. Silver har svårt att gå själv så han fick en lugn kompis som sällskap.

   Vi skrittade med honom varje dag, först 30 minuter, sen 40 och så fortsatte det. Alltid på platt och hårt underlag.l En till två gånger i veckan travade vi honom för att se om hältan satt kvar. Heal tiden fanns mina tränare md mig.

  Han blev bättre, men i och med att han blev bättre blev han också piggare, och mer uttråkad. Alla råd och order om skritt på rakt spår struntade han såklart blankt i ute i hagen. Jag vågade knappt ropa på honom ute i hagen av rädsla för att han skulle snubbla och skada sig ännu värre.

    Men så till sist, den 9 november( min födelsedag) kom en equiterapeut - som även är min tränare, på så sätt känner hon Silver väl - ut til loss. Hon böjde benen, klämde och kände och longerade honom. Han var helt ren. Jag vågade inte säga, ännu mindre tänka att ha var frisk, vi hade fortfarande en lång tid av rehabilitering framför oss.

 

Återigen fick vi klara direktiv. Jag skrittade några dagar till innan jag fick börja trava lite smått. Bara rakt fram. Jag började träna dressyr igen, för att få hjälp och för att få vet exakt hur jag skule rida honom i balans så benet inte skulle ta stryk. Jag skrittade och travade  i mer än två veckor innan jag fick ta min första galopp. Sedan har det bara rullat på, för två veckor tog jag mitt första språng på cirka 40 centimeter.

 

Jag vet inte om det är okej att säga så men jag tror att det fins något bra i skadan. Jag har verkigen fått lägga ner mycket tid på dressyren under dessa veckor , något som jag verkligen kommer fortsätta med. Dessutom har jag blivit ännu nogrannare i min visitering av hästen. Jag är nästan lite nojig så fort jag upptäcker en förändring, men det är viktigt, förändringar kan vara ett tecken på att något inte står rätt till. et viktigt att lära känna sin, hur den ser ut och hur den rör sig så man direkt uppfattar när något är galet.

Dessutom har jag verkligen fått finslipa min ridning, något som jag är väldigt tacksam över.

 

Så varför åkte vi aldrig till vetrinären?

Den frågan har nog många ställt sig så jag ska försöka ge er ett utförligt svar. Det är absolut inte så att jag inte tycker om vetrinären, tvärt om. Jag tycker de är jätteduktiga och jag är glad at tde finns där för oss oc hvåra hästar. Men vi tänkte egentligen varför skulle vi åka dit?  Vi visste att Silver var halt, vi visste var och vi visste varför. Hade vi åkt dit hade vi säkert fått lite butta, ordinerats vila i tre veckor för at tsedan komma tillbaka på återbesök. Istället tog vi hjälp av en equiterapeut.

 

Jag hoppas ni har fått klarhet i vad som har hänt, jag har valt att lägga detaljer utanför bloggen fram tills nu eftersom jag hade det väldigt jobbigt den tiden. Det enda jag vile var att få ha en glad och frisk häst.

  Varför jag skrev detta var pågrund av vissa kommentarer, där det lät som om jag var en idiot som inte åkte till vetrinären med min ponny. Men jag kan upplysa er om en sak, bara för att inga detaljer skrevs ut betydde inte det att jag satt på min skadade ponny och lekte indian ute på landsbygden. Mina underbars tränare var med mig hela tiden. Så här med kan jag intyga att jag inte var ute och red hola bandola ute i skogen ;)

 

Detta inlägg bara ploppade upp i huvudet så var tvugen att få ut det på bloggen. peace

Av alla våra ponnyryttare här i Sverige skulle jag säga att det finns två jag ser upp till lite extra.

Dessa två är Julia Sjöström och Danai Doveholt.

Men varför ser jag upp till dem just? Jo, för de rider. Rider på riktigt.

Båda två rider på ett sånt sätt som jag drömmer om att kunna göra, riktig stilridning. Mjukt och lugnt vare sig det är omhoppning, tidshoppning eller vanlig grundomgång.

Varför kunde inte alla lära sig rida på det sättet, utan hets och skrik. Istället är väl lugn och mjuk ridning att föredra utan en massa ryck,skrik och slag?

 

Något annat att säga om dessa två fantastiska tjejer är att de inte som vissa tjejer "köpt sig" in i sporten. Då menar jag att bli serverad en elitponny som hoppar vare sig du är mellan öronen eller hänger i svansen som en liten vante ;) skämt åsido, man skulle kunna säga att Julia Sjöströms ponny Katinka var en mer vild än tam ponny när Julia började rida henne. Och se nu, en av Sveriges bästa ponnyer.

Danais  ponny Tango har varit ridskoleponny innan. Och se nu, SM brons i hoppning 2012!

Jag tycker dessa tjejer och många andra extremt duktiga i Sverige borde lyftas fram.

För deras fina ridstil och vänliga hästhållning.

Hästen ser saker ur helt andra perspektiv än du. Det är ju inte konstigt För hästar är inte människor

Hur mycket vi än tycker om och värnar om våra fyrbenta djur så kommer de aldrig bli som vi. Hästar fryser inte vid 5 grader som vi (om de inte är väldigt tunnhåriga) för hästar har päls. Hästarna ser ingen anledning att vara inne i stallet bara för att de skulle vara lite "finare" än alla andra. Hästhållningen börjar gå lite över styr. Skaderisken är för hög helt enkelt för att de ska få gå ute i hage? Men om det är så stor skaderisk kan ju din häst i alla fall få gå i en plan hage utan lera med i alla fall en hästkompis?

Jag förstår ändå om man inte släpper ut en häst för 20 miljoner i en hage med 20 andra hästar och lera upp till öronen, men är det skillnad på häst som häst? Hästen Bunte kan ju ha lika stor risk att skada sig som Ninja även om han "bara" kostar 10.000?

 

Som sagt är hästar inte människor. De ser saker anorlunda, ur ett annat perspektiv.

Något väldigt bra som en tränare sa till mig en gång:

När din häst skyggar för en sten t.ex. Du vet ju faktiskt inte om det luktar varg där. Du vet inte om det har varit ett monster där.

Det är ju faktiskt så sant så sant. Men vi vet inte. För många är hästen bara "dum".

 

Nu vill jag inte att ni tar detta med taggarna utåt. Det är inget fel på täcken, det är inget fel på hästar för 10 .000 osv. Syftet är att tänka mer ur hästens perspektiv.

 

Jag har tänkt mycket på den frågan. För det verkar nästan som att äldre hästar är mindre värda än dom yngre. Eller är det bara jag som känner så?

Därför jag tänker mycket på det kan nog ha med mycket att göra att jag har äldre hästar.

 

Jag menar många värkar tycka att det är djurplågeri med att rida hästar som är över 25år, och tävla hästar som är över 20år. Jag tycker inte åldern spelar någon roll i det hela. Det finns yngre hästar som är bra mycket stelare, svagare och utpumpade än äldre hästar. Vi tar till exempel det här med att tävla. Det finns ingen åldersgrens på tdb om hur gammal hästen får va, eller har jag fel? Som jag sa innan så kan yngre hästar vara mer slitna än älder hästar. Jag ser inget fel med att tävla äldre hästar bara dom är pigga glada fräscha och tycker det är kul. Och med pigga menar jag inte att dom ska springa fort utan att dom har en egen vilja att ta sig framåt, att ingen ska pressa fram dom.  

 

Jag tävlar fortfarande Chico och han blir 20 nästa år. Är jag en djurplågare? Om han tycker att det är kul och gillar det ska jag ta i från honom det då? Ska man ta bort allt det roliga bara för att dom kommer upp i åren? Är det verkligen rätt?

 

Med ridning över lag tycker jag i stort sätt det samma. Om dom tycker det är kul och roligt finns det väll ingen anledning att inte rida dom? Visst man ska väll inte rida slut på dom men det är bara bra för äldre hästar att gå dressyr och jobba, för då håller dom längre. Man kanske inte ska hoppa hästens max höjd jämt men några skutt kan man väll ta då och då? 

 

Säger inte att alla tänker så här eller att det är någott fel på yngre hästar, absolut inte men dom är lika mycket värda som äldre hästar i mina ögon. Jag är ingen perfekt person som alltid har rätt. Jag kan tycka emot mina egna ord här i vissa lägen till exempel gammla lektions hästar som inte tycker det är kul längre att gå på ridskola och jobba längre, borde få komma till ett lungt ställe på landet och gå i en stor grön hage och bara ridas då och då. Inte ridas så ofta.

 

Okej nu har jag sagt mitt.

Vad tycker ni har jag rätt eller fel? Komentera gärna vad ni tycker men gör det på ett snällt sätt.

Jag skulle säga att jag har haft ett ganska tursamt liv.

Inga större skador eller extrema sorger. Mitt liv har helt enkelt varit ganska lyckosamt och problemfritt.

Som sagt har jag haft tur, turen att födas i Sverige. För chansen att födas i just Sverige av alla länder är mindre än en procent.

Jag hade turen att hamna i en familj som hade både tid och råd att låta mig hålla på med den sport jag älskar. De gick till och med ett steg längre och köpte en ponny åt mig.

Jag vet inte vad jag hade gjort utan mina underbara engagerade föräldrar som stöttar mig och skjutsar mig till tävling och träning runt om i landet.

Vi alla i Sverige har tur som bor i ett så vackert land utan krig och svält. Vi har de bra helt enkelt.

 

Jag tror att om man har det sämre ställt - kanske inget boende eller ont om pengar - så tänker man mer på att ta vara på det man har. Och hur bra livet skulle kunna vara. Men om man har det gått ställt är det lätt att glömma bort hur bra man egentligen har det. Man har rena kläder på kroppen , mat på bordet och ett varmt hus. Det spelar ingen roll hur fula kläderna är. Det är ändå kläder som man ska tacka för att man har.

 

Visst får man sig en tankeställare när man ser det så. Allt man har som andra kanske inte har. Jag tänker på vilken tur vi egentligen har i själva samhället. I många afrikanska länder är du glad om du kommer till skolan och tillbaka levande. Kanske ännu gladare om du ens kommer till skolan.

Här i Sverige tycker nästan alla skolan är pest. Jag tillhör nog den gruppen. Medans i andra länder är det barn som skulle göra vad som helst för chansen.

Vi tycker det är långa dagar från 8.00 till 15.00, men i vissa länder går barnen i skolan i över 12 timmar. Vi är bortskämda som har det så bra.

Jag är bortskämd, väldigt bortskämd men inte av det slaget att jag får allt jag pekar på, inte alls så. Men jag har en underbar häst, En fin familj, underbara vänner och ett lyckligt liv.

 

Du betyder något  

 

 

Vem är min förebild? Vem är det jag ser upp till? vem är egentligen min idol?

När jag var liten hade jag soom många andra hästtokiga ungar sagt Malin Bayard. Kanske någon känd sångerska som Rihanna hade också fått slinka med.

Men idag vet jag inte riktigt, när man får veta hur ens idole egentligen är suddas bilden ut.De kanske inte är så bra trots allt?

Jag tycker Roffe, RGB, Rolf Göran Bengtsson är en grym ryttare, Han rider otroligt bra, så bra skulle jag vilja bli någon gång. Det var en kändis, någon jag ser upp till.

Men de verkliga hjältarna som man ser här och nu, som står där vid ens sida, utan att vika , utan att falla.  De som samlas runt en , lyssnar på en här och nu och ser en. Inte som en i mängden.

Min familj , mina vänner , mina tränare , Silver och alla andra. Ni är mina idoler. För att ni vill vara med mig och står ut med mig. Fast jag är lite "speciell" och kanske lite svår ibland ;)

Ni är bäst mina vänner , fantastiska är vad ni är, sanna hjältar!♥

Någonting som jag brukar tänka på lite då och då. Särskilt sådana här dagar då bara regnet öser ner.

Det finns ju så klart fördelar och nackdelar med båda.

 

Jag står ju i ett litet stall på landet, eller litet och litet det är rätt stort men vi är inte så många som står där. Jag kan tycka att det är rätt skönt när det inte är så många som står i stallet, det blir inte så rörigt då och så.

Fördelarna med stallet vi står på är att vi har många stora och fina hagar, otroligt mysiga ridvägar och att det ligger nära vattnet. Och att det blir mycket allsidig träning för hästen då man inte bara rider på ridbanan eller bara rider ut, man nöter inte bara varv i ridhuset om man säger så. Som det lätt blir när det finns ett ridhus i närheten. Man tänker inte att "nae det regnar i dag jag går in i ridhuset" eller " nae det är så kalt" (menar inte att det är så, tror bara att det är lätt att det blir så)

Nackdelarna är helt klart att jag är ensam "barn" eller vad man ska säga. Det är sjukt tråkigt! Sen så finns det ju inget ridhus som man kan rida i på vintern och när det regnar. Så att man kan hålla tävling konditionen under vintern också, det är lite svårt att göra det om det är en snöig och isig vinter. Man får helt enkelt rida ute i ur och skur. Man måste åka iväg varge gång man ska träna och så.

 

Fördelar många kompisar, bättre träning möjligheter (ridhus och så). Man har inte ut släppinsläpp och fodrig så ofta. Man behöver inte åka iväg när man ska träna. (Om man tränar där man sår alltså).

Nackdelar det är ofta inte så stora hagar (behöver ju inte va så). Många lägger sig i vad man gör med sin häst och så (behöver ju inte vara så). Blir nog lätt så att man rider på ridbanan eller i ridhuset rätt mycket. Kan bli lite rörigt och stökigt.

 

Okej tog inte alla fördelar och nackdelar men vad föredrar ni stort eller litet stall?

Jag skulle tycka det var skönt att stå i ett stort stall men jag föredrar nog små stall. Men det är sån jag är.

 

Sitter och drömmer mig bort bland massa hästgårdar och jättefina stall. Jag skulle så gärna vilja bygga et teget stall. Ett personligt och mysigt men med mordena lösningar. Jag skule vilja bo nära stallet så att det bara är att gå ut genom dörren så är man hos sin häst.

Jag tror också att det är en stor trygghet att ha hästen hemma. Man vet exakt vem som hanterar din häst och du är nära om det händer något. Man har större koll helt enkelt.

Om jag hade en egen hästgård skulle den va liten och personlig. Hästarna skulle t.ex. ha fönster i boxarna så de kan titta ut när de vill.

Jag har hittat jättemånga flotta amerikanska hästgårdar som är hur flotta som helt och kostar antagligen en hel förmögenhet. Dock blir de nästan på gränsen till opersonliga för att de är så påkostade.

 

De svenska hästgårdarna och stallen ser ju nästan lika dana överallt, putsat vitt och faluröd, de nybyggda stallen är kanske lite flaschigare, mer påkostade och med mer detaljer. Jag tycker de stallen är fina, klassiska men ibland på gränsen till tråkiga.

 

De amerikanska hästgårdarna är så påkostade att de nästan liknar små slott. Jag tycker att de är vackra men i Sverige tror jag inte att de riktigt passar in. Jag tror också att många Amerikaner vill ha det bästa av det bästa. De gillar ju inte sina hästar mer än vi svenskar bara för att de har lyxiga stall och stora plånböcker. Jag tror bara att det har blivit lite av en grej att precis som att ha snyggast hus ska man ha snyggast hästgård o.s.v. Men jag tror inte hästarna blir lyckligare destå mer påkostat de bor, de äör lycliga när de har en stor hage med massa hästkompisar. Men visst är stallen ändå en fröjd för ögat!

 

Varför är det så viktigt att vinna nu för tiden?

Det viktigaste är väl att ha roligt och att ha en lycklig och hållbar häst?

För det är väl så? Att det är roligare att ha kul än att ha 100 blågula rosetter där hemma.

De som vinner i längden är de som kanske inte vinner varje gång men rider sin häst på ett hållbart sätt.

Men alla har väl en liten vinnarskalle där inne, för man vill u gärna bli placerad. Men sen behöver man ju inte offra hästens ben på kuppen!

 

På Mysak kunde jag svänga lite snävare och vi blev placerade ibland. Visst var det roligt att stå där framme och få rosett och visst var det surt och tråkigt när det gick mindre bra och visst blev jag förbannad ibland på mig själv och visst var han lite tråkig ibland men vi hade i alla fall mest roligt :)

Har länge funderat på vilka priser man sätter på våra hästar. Man ser hela tiden priser som 80.000 och uppåt och även många hästar på över 200.000. Men det som samtidigt är skrattretande är att många ponnyer på cirka l:b nivå ligger på cirka 80 - 90 tusen för att de har såkallat "kapacitet för mer". Men vad är kapacitet för mer? Kapacitet för L:a? Msvb?

Jag såg att Ubi ligger ute på annons. Sm-vinnare i hoppning 2012. Den är endast 11 år, hoppade 155 i höjhoppningen i falsterbo. En riktig toppenponny helt enkelt. Hur mycket vill de ha för den tror ni?

200 , 300 till och meed 400 tusen?

Nej de ville ha 100.000 för den.

Sen finns det hästar som hoppar hus men inte är tävlade så jättemycket, det finns hästar med underbart steg som inte heller har gjort så mycket. Då stiger priset självklart.

Men ändå, det är att betala skyhöga pengar för saker hästen aldrig har gjort.

 

Satt och läste hästmagazinets artikel om att köpa häst. Vet ni vad. Jag blev fly förbannad!

Det stod att för under 50.000 får du ingen tävlingshäst

50.00 - 150.000 För de här pengarna får du en hyfsad tävlingshäst för lätta klasser.

200.000 och uppåt = tävlingshäst

Även om de här priserna gäller storhäst så känns det ändå hel sinnesjukt att skriva på det där sättet.

Jag kan tala om att Mysak inte äns kostade 20.000 när jag köpte honom, med utrustning dessutom. Han är en tävlingsponny med kapacitet. Antagligen inte en sm-ponny men en ponny med kapacitet.

 

Skolstarten

Nu börjar vi åttan, det är nu allvaret börjar. Betygen och kraven.

Det är nu vi är i den åldern som kanske egentligen är svårast. Vi är fortfarande barn men förväntas agera och resonera som vuxna. Vi börjar axla lite större uppgifter.

Sen har vi det där med betygen. Bokstäver på ett papper som faktiskt kan bli avgörande för resten av våra liv.

Det ska bli skönt att komma tillbaka till den normala vardagen igen. Att komma upp på morgonen och göra något av dagen. Men samtidigt kommer man sakna att bara vara.

Jag ska sikta så högt jag bara kan. Både med  skolan och med betygen. Jag vet att det kommer bli ett hårt och slitigt jobb, men det är värt det.

Att hinna med kompisar och hästen men samtidigt sköta skolan är ett hårt arbete som kräver disciplin och planereing. Men jag vet att jag kommer klara det.

Jag vill så mycket, bli framgångsrik med hästar och inom arbetslivet. Bli rik och slå mig ner i någon gammalherrgård och sprida pengar omklring mig. Skämt åsido.

Jag ska försöka, kämpa, sköta mina studier och min häst på ett ypperligt sätt. Om jag så måste sitta uppe halva natten med läxor upp över öronen så ska jag aldrig ge upp, aldrig aldrig aldrig

Även om jag låter som en hysterisk lärare så känner jag inte att betygen är något vidare orosmoment just nu. Jag har bara insett att det egentligen inte bara är en bokstav på ett papper i svart bläck. de är viktiga, tro det eller ej ;)

Jag ska inte kasta bort mitt liv på att spela någon uppblåst wonkyfjant som skiter i sina betyg och röjer runt på kvällarna.

Jag kanske överdriver. Eller så är det bara sanning. Men var jag än hamnar så ska jag vara nöjd med mig själv och klappa mig lite på axeln, veta att jag verkligen gjorde mitt bästa, även om det inte räckte riktigt hela vägen fram.

 

 

 

Onödiga, omogna eller rent ut sagt dumma kommentarer ombeds stanna hemma i ägarens huvud.

Men om du möjligtvis vill framföra en kommentar som kan uppfattas som onödig, omogen eller dum.

Skriv ner den i en god ton!

 

 

 

 

det är trevligt om jag får veta vem denna avundsjuka hästexpert är som hoppar 150 varje dag

 

 

"Sluta för fan att tro att du är så jävla bra! Skärp dig. Jobba på med din ridning säger jag bara. Och du gumman, 115 med din ponnys storlek är ingenting. Inget att va stolt för"

 

 

.

jag tycker du kan skärpa dig en aning gumman

Kom och tänka på ett inlägg som Nellie skrev för några dagar sen. Ett inlägg om att folk behandlade henne som ett löv som de bara kunde trampa på hur som helst.

Blir så förbannad på sånt. på folk som ni som sitteer och trampar på folk titt som tätt. Som tror att ni är någon sorts Miss Perfect som får göra vad ni vill med vem ni vill. Ni skriver vad ni vil bakom era skärmar, för där är n iju skyddade eller?

Svaret är nej, med hjälp av ip adresser o.s.v kan man ta reda på just vem du är!

 

Man blir mörkrädd, så mycket idiotiskt folk det finns där ute, även om Nellie är yngre i ålder än er så ligger hon före er i hästlängder i mognadsgrad!

Bloggvärlden är lite skrämmande. Det är mycket "är man med i leken får man leken tåla" Det resonemanget känns så fel. Ska man bara acceptera påhopp utan vidare. Ska man bara låta taskiga kommentarer strömma in?

Det här var något som Tyra påpekade. Hur mycket skit fick hon inte för det?

Folk började skriva att hon bara gnällde o.s.v. Hon gnäller inte, det är sanning. Men om ni tycker att hon bara gnäller, vaför läser ni då hennes blogg?

Som hon skrev, det är skillnad på kritik och elaka påhopp, stor skillnad!

 

Tyra, Nellie, Johanna och alla ni andra som folk trampar på. Trampa inte tillbaka, kör över dem med en gräsklippare istället! ;)

 

kunna köpa en ponny/häst över telefon?

inget illa menat mot dem som gör det!

Skulle ni kunna köpa en häst när det enda ni har sett av den är en film. Ni har aldrig sett den i verkligheten. Ni har ingen aning om hur den egentligen är. Det enda ni har att utgå ifrån är säljarens ord.

Jag skulle inte kunna det. Vill se hästen först. Vill rida den någon för att känna, är det här hästen för mig.

Men det kan också bli så himla rätt med köp över telefon.

Ta Linn som ett exempel, Chagall är ju en superfin ponny. Verkar hur trevlig som helst.

Sen har man ju hört en del skräckhistorier som vi inte bör ta upp här!

Kommentera gärna er åsikt!

Hästarnas ålder, ett vanligt ämne inom ridsporten.

En elithäst skulle man kunna säga är bäst när den är mellan 12-16. Den har fått rutin men är inte "för gammal". Många tävlingshästar pensioneras från de större sammanhangen när de är runt 18år ungefär. När jag säger tävlingshästar menar jag som sagt elithästarna.

Den finns undantag som alltid. Stand by me "bullen" gick vm i fälttävlan i Kentucky 2010, hela 20 år gammal. Grey Bray, en av Sveriges mest kända B ponnyer är idag 24år gammal och gick Sm i hoppning i slutet av 2011.

Enligt mig får hästarna gärna tävla så länge de är fräscha och tycker det är kul. Visst behöver jag kanske inte rida 150 hoppningar på mitt snart 30 åriga halvblod. Men en fräsch och glad ponny på 18 år kan nog skutta runt L:C L:B. Sen ska man såklart inte tävla för fullt till den dagen hästen ramlar ihop på banan, det är inte det jag säger. Jag menar bara för att din ponny/häst har fyllt 18 behöver den inte pensioneras direkt. Man kan ju såklar dra ner på tävlandet, kanske inte tävla många krävande meeting, inte många helger på rad o.s.v.

Men det är du som känner din häst bäst. Du borde veta vad som är bäst den.