Nu sitter jag här och har kollat på en massa bilder på Smile och känner hur tårarna tränger. Hur kan livet vara så orättvist! Men ibland är det bara skönt att släppa tårarna. Det kanske låter barnsligt men det finns inte ord för hur mycket jag saknar henne. Det har gått typ ett halvår nu sen vi fick ta bort henne och ingen vet riktigt varför hältan inte släppte vet man inte. Vetrinärerna sa att vi fick bestämma att ha kvar henne eller inte men dom tyckte att vi skulle ta bort henne för hennes bästa(dom kan ju inte tvinga någon att ta bort sin häst). Dom kunde inte göra något. Vi tog beslutet att ta bort henne då hon inte var lycklig hon hade ont och var inte samma häst längre. Hon som var så glad pigg och busig jämt hade tappat livsglädjen helt och hon hade ont. Hon haltade fram vart hon än gick. Och vi ville inte att hon skulle ha ett sådant liv. Enligt dom förra ägarna hade hon haft ett svårt liv innan hon kom till dom. Jag fick henne när jag var 6 år och då var hon också 6 år. Vi har haft 7 roliga år tillsammans med henne, men det skulle kännas bättre om Maja kunnat ha henne något år till och sen sälja henne. Denna ponny betyder så sjukt mycket för mig. Och så slutar det så här! Det är orättvist hon blev bara 14år då livet ska vara som bäst eller vad man ska säga.