Jag har alltid tänkt mig själv som en outsider. Som den där som inte alltid väljer den självklara vägen. Som hellre slår underifrån.

Jag har haft en del jobbiga stunder, inte jobbigare än andras. En period med hästarna. När det kändes som att det bästa var att ge upp, eftersom "skiten" aldrig funkade. Att vi aldrig var ett team. Att jag aldrig fick vara riktig glad. Gick det bra någon gång kom det en käftsmäll direkt efter.

Jag har också ofta känt mig tjockare än andra. Jag väger mer än många av mina vänner på grund av min kroppsbyggnad. Jag känner mig ofta "tjock", Får panik på mig själv när det känns som jag bara proppar i mig godis och chips medan resten tittar på. Jag vill att folk ska säga att jag inte är tjock även om det inte ändrar min syn på mig själv för fem öre.

 

Jag tycker jag har mognat, bara under några få månader. Förra året satt jag och tjöt efter varje tävling som en bortskämd småunge. Skäms verkligen över mig själv. Betedde mig förjävligt rent ut sagt. Nu i efterhand kan jag se att många rundor som jag då tyckte var piss egentligen var bra rundor.