I April 2012 åkte min familj och jag ner till växjö för att provrida en ponny vid namn Silverado.

Det visade sig vara en pigg ponny med livsglädje och glatt humör. När jag satt upp var det bara - den här ponnyn ska jag ha. Jag kände mig trygg på hans rygg från första början. Vi hoppade några språng, hade aldrig känt något liknande! Vilken kraft och spänst, han tog tag i allt själv, jag behövde bara säkra upp med skänklarna och han hoppade. Det kändes verkligen som om jag var oövervinnlig. Sista språnget låg på 1.20 och han i princip bara klev över. Det var den ponnyn eller ingen.

28 april kom han hem till oss. Vi hade bestämt oss. inte be om råd, inte fråga. Bara gå på min känsla.

Vi började träna, fick många lovord från tränare. började hoppa lite terräng där det gick oväntat bra med tanke på att han aldrig satt sin fot på en terrängbana innan.

Vi startade vår första tävling, med placering dessutom. Fortsatte träna, hoppning,dressyr och fälttävlan. Jag började lägga ner betydlig mer tid på dressyren. När dressyr utvecklades blev sprången betydligt bättre och vi hittade ett bra flyt.

I början av Augusti åkte vi på träningsläger för att få maximal hjälp. Dressyr var kämpig men han försökte verkligen och var riktigt fin. Hoppningen satt som en smäck, han hoppade verkligen bra och på "genrepet" dagen innan avslutningstävlingen dubbelnollade vi en 1meter bana. på avslutningsdagen hade vi ett skitpet men jag var nöjd och glad ändå. I dressyr skrapade vi ihop 61%, jag var helt chokad. På banan hade både han och jag blivit lite spända och dressyrstaketet var ett monster. Men framridning var en sån dag då allt satt. Jag ryser av känslan när jag tänker på hur fin han var då.

Och så idag på terrängträningen så var det verkligen vi. En enhet som arbetade tillsammans.

 

Jag kan inte förklara hur mycket jag älskar den där hästen, hur trygg jag känner mig på hans rygg och hur mycket jag tror på honom. Det viktigaste är inte hur långt vi kommer. Det viktigaste är att vi har kul tillsammans och kämpar tillsammans. Mot det oövervinnliga.

ni sitter säkert där och tänker att den där hästen kan väl inte var så bra, men jo.

Jag höjer honom till skyarna, vilket säkert retar många. Men ni har inte suttit på hans rygg. Ni har ingen aning.

Ni kan kasta hur mycket skit ni vill på mig. För min ridning kan bli så mycket bättre. Mitt överliv är alltid för framåtlutat. men jag tränarar på det för att underlätta och matcha min ponny ponny på bästa sätt.

Men om ni någon gång skulle kasta skit på honom...

Alla älskar sin egen häst. Alla säger att sin häst är fantastiskt. Det säger jag också. För det är han verkligen. Hur mycket ni än tycker jag skryter nu så skulle jag säga att det är sant.

Det är inte hans meriter som är fantastiska, han har inga SM inga placeringar i 130 inget sånt alls.

Men han är bäst ändå.

 

Jag haft tur i mitt liv. Mysak var inte den ultimata ponnyn - inte alls faktiskt. men allt fanns där. I hans hjärta.

Jag gråter när jag tänker på honom, hur han trots smärta i frambenen hoppade, bara för min skull.

Det är därför det hugger i mitt hjärta när någon kallar honom dum, för jag skänkte två år åt den där hästen. Två år av blod svett och tårar men också fullkomlig lycka.

För att jag visste hela tiden att den där ponnyn är bra, riktigt bra. Han rent ut sagt klev över 115 med marginal.

Jag känner igen Silver i honom. För Silver har också ett stort hjärta. Jag vill säga att det är dessa två hästar som har gjort mig till den jag är idag. Mysak har lärt mig att Rida inte bara åka runt, han har också lärt mig hur det känns att lita på någon på det sättet.

Silver och jag lär oss tillsammans. Lär oss varandra och lär oss att tänka tillsammans som ett.

Kärleken tills ens häst går inte att beskriva, det finns två hästar i mitt hjärta. Båda med ett hjärta av guld.