Sitter och tittar på gamla minnen och känner ur minnena sköljer över mig.

Alla tävlingar, alla tårar men samtidigt alla skratten. Jag fick två år med en av världens finaste individer. Vår historia mer ingående tänkte jag skriva någon gång senare när tillfället känns bra.

 

Minns en speciell tävling i mitten av 2011, en regional i Kumla.

Där kom lilla jag på min lilla ponny som skulle hoppa en ovanligt maxad L:a. Jag överdriver inte med att säga att jag var livrädd när jag gick banan, jag har  faktiskt aldrig varit så rädd någon gång i mitt liv, varken nu eller då. Det var så otroligt högt, vissa hinder låg med säkerhet på 95-100 cm och bredden på trippelbarret eller oxrarna ska vi inte tala om. I alla fall upp på hästen, hoppa fram och in på banan. Ingen hade gått felfritt än så länge.

 

Jag har aldrig haft en såan känsla som jag hade då. Vi går in på banan, jag var rädd men bestämde mig för att nu ska jag göra detta, för min skull, för hans skull. Ponnyn är inte i en bom, inte en ända bom. Trippelbarr, knixiga linjer, alt fixade han som ingenting. Publiken talade om den fina lilla ponnyn med en sån hoppkapacitet som kunde fixa det så enkelt.

 

Jag fick dessvärre två stopp på näst sista hindret och en uterslutning i protokollet men den känslan... var magisk.

Jag tror aldrig jag var så nära en nolla som då, hade vi kommit över detta hindret så hade vi vunnit... Men att sitta och älta och ångra sig förstör bara, jag ångrar och kommer aldrig ångra dessa två år.

 

någon ovisad tävingsbild